Den fula ankungen

Den fula ankungen är en av många sagor de allra flesta här i Sverige vuxit upp med, och en saga många barn än idag får höra. En saga av välkända Hans Christian (H.C) Andersen som lär oss många lärdomar, däribland den viktigaste är att vi inte ska diskriminera någon baserat på deras fysiska utseende. En berättelse som återskapats på många olika sätt sedan Andersen släppte sitt litterära mästerskap, och en saga som sägs bygga på författarens egna liv och uppväxt.

En berättelse om utanförskap och acceptans

Sagan om den fula ankungen har under åren återberättats på en uppsjö av olika sätt; det har gjorts filmatiseringar, operor och till och med musikaler. Berättelsen är dock nästintill alltid den samma.

Den fula ankungen handlar, som namnet antyder, om en ful ankunge. Den unga ankungen ser väldigt annorlunda ut gentemot dennes syskon som gör narr av honom på grund av hans gråa fjädrar och udda utseende. På grund av all den mobbning den fula unga ankungen får stå ut med, söker ankungen därför efter en plats där han kan välkomnas för den han är. Jakten efter en plats där ankungen känner sig hemma är dock väldigt tuff. Han hittar inga som välkomnar honom, varken bland andra ställen fyllda med ankor, hönor, gäss eller människor. Även om naturen omkring honom beskrivs som vacker och lugn saknas det helt enkelt något. Han saknar att känna sig välkommen någonstans och saknar en känsla av gemenskap. Det finns helt enkelt inte någon eller några som välkomnar honom som han önskar att han hade blivit.

Under sin färd möter den fula ankungen på några vackra svanar. Han ser dem flyga i himmelen och önskar inget annat än att kunna flyga tillsammans med dem, men hur ska han kunna göra det om han inte ens kan flyga? Hur ska han kunna bli en del av en gemenskap han inte ens har något gemensamt med? Här börjar ankungen reflektera mycket på sitt liv och vad han kan och inte kan åstadkomma. Om han egentligen inte är värd en del av någon gemenskap, och om han skapats bara för att känna sig utanför.

När vintern som småningom börjar smyga sig på räddar en bonde den fula ankungen från att frysa ihjäl, men dessvärre skrämmer bondens barn och andra djur honom med sitt retande och buller. Den fula ankungen tvingas fly ytterligare en gång i sitt liv, och får tillbringa en vinter ensam i kylan fram tills våren kommer. När våren äntligen kommer och det börjar blomstra runtomkring kikar ankungen ut ur sitt gömställe och ser då en flock svanar.

Svanarna välkomnar ankungen som ingen annan han stött på gjort. De accepterar honom, och inte nog med det, de behandlar honom som att han är en av dem. Hur kan detta komma sig? Jo, när han kikar på sin reflektion i sjön inser han till sin förvåning att han själv har mognat till en vacker svan under vintern. Den vackra berättelsen avslutas med att den numera vackra och inte fula ankungen flyger tillsammans med svanarna i den blå himmelen. Svanarna ser ju nämligen precis det som ankungen själv ser i sin spegelbild: en vacker och ståtlig svan, precis som dem själva. Varför skulle han inte få gå med i deras flock och dela deras gemenskap?

Den fula ankungens sensmoral

Så vad är det egentligen H.C Andersen vill lära oss med hans vackra historia om den fula ankungen som växer upp till att bli en vacker svan? Jo, i grund och botten är det en berättelse om en personlig transformation och självbild.

I boken lär vi långsamt känna en ung och osäker ankunge som under berättelsens gång lär sig älska dig själv och sina brister. Under bokens gång läser vi att ankungen reflekterar kring miljön och de karaktärer han stöter på, och även om ankungen inte är en människa, lär vi oss att relatera till mycket av det han berättar.

Sina brister, ur berättelsens perspektiv, beror såklart på vem det är som omtalar den fula ankungen. Vad är det som säger att den fula ankungen egentligen är fulare än de andra ankungarna? Kanske handlar det mer om att ankungen under den gångna tiden lär sig att acceptera sitt utseende och sitt forna jag snarare än att han växer upp till att bli en ståtlig svan, även om detta också är något boken förmedlar. I boken är svanen det vackraste fågeldjuret som finns, men detta kan man givetvis tolka utifrån ankungens egna perspektiv. Svanen är, för många, en av de vackraste djurarterna som finns på denna jord, men det finns såklart också dem som påstår något annat.

Den största delen av ankungens kamper handlar trots allt om den behandling han får från andra runtomkring honom, men också det faktum att han helt enkelt accepterar den syn andra har på honom. Åtminstone tills han ser sin egen reflektion i spegelbilden på sjön och inser hur vacker han faktiskt är. När han ser vilken ståtlig svan han vuxit upp och blivit börjar han acceptera sig själv, både sin utsida och sin insida. Han börjar acceptera att vägen dit han är idag tagit den tid den ska, och lär sig att se de hinder han mött på vägen som något som faktiskt hjälpt honom bli den vackra och stolta svan han till slut blir.

Sensmoralen med H.C Andersens verk är således att vi måste acceptera varandra, oavsett hur olika vi kan se ut. Men också att saker och ting här i livet tar sin lilla tid. Att acceptera sig själv tar tid, och vi måste låta denna tid få äga rum. Att växa med sig själv kan ta flera år; en vinter om man har turen att vara en svan. Det viktigaste är att man tillåter sig bli något bättre, och tillåter färden till självacceptans ta den tid den tar.

Sedan kan man också se berättelsen ur ett annat perspektiv, nämligen mobbarens. Många gånger har de som utsätter någon annan individ för diskrimination ofta sina egna problem de slåss med, vilket även denna vackra berättelse berör. Det finns aldrig någon anledning för att någon utsätter någon annan för hemskheter om de inte själva har något inom dem de kämpar med. Det är också en viktig sensmoral H.C Andersen lyckas förmedla i inte bara Den fula ankungen men också många andra av sina vackra verk.

Den fula ankungen genom tiderna

Den fula ankungen blev, efter Andersen publicerade den, snabbt populär bland unga så väl som vuxna. Den första filmatiseringen låg givetvis Disney bakom, och det var i 1931 den första filmen “Den fula ankungen” släpptes. Den berörde precis det som Andersen försökt förmedla i sin bok och utgavs i svart och vitt. 1939 släppte de en version i färg.

1936 utgavs också en variant av klassikern, en animerad kortfilm kallad “The Little Stranger”, av bröderna Fleischer. Istället för att sätta en ankunge under strålkastarna kom berättelsen att handla om en kyckling istället. En kyckling uppfödd i en familj med ankor.

Den japanska regissören Yasuji Murata Ahiru no ko släppte en japansk version av berättelsen 1932. 1956 producerade även en sovjetisk animationsstudio, Soyuzmultfilm, en version av Den fula ankungen, “Princess Tutu” som handlar om en anka som förvandlas till en ballerina. Även Danmark fortsatte på samma spår som sin Odense-födda Andersen och producerade en film kallad Den fula ankungen och Jag i 2006.

Ytterligare sagor har släppts under de kommande åren, varav alla bygger på samma berättelse som den H.C Andersen skapade. Inte många har velat experimentera allt för mycket med Andersens klassiker, eftersom de anser att det är en saga utan dess like. En saga som helt enkelt inte ska röras allt för mycket, utan bibehållas som det mästerverk den är. Men det finns såklart några som gillar att röra om i grytan och behålla själva sensmoralen, men ge den lite omväxling.

Modernare varianter av Den fula ankungen

Den fula ankungen har en sensmoral som vi ser upprepande gånger i litterära verk så väl som filmer och musikaler. Det är inte bara Andersens klassiska saga görs om på nya sätt kontinuerligt, men själva lärdomen bakom ankungens resa från en utstött anka till en vacker svan byggs på nytt gång på gång.

Några verk som bygger på samma idé som Andersens klassiker är bland annat barnföreställningen Guji Guji och Grodan som sa Mjau. Guji Guji är en modern variant av den fula ankungen av den taiwanesiske författaren Chih-Yuan Chen. Denna berättelse handlar om en krokodil vid namn Guji Guji som uppfostras i en ankfamilj. Under sina senare år i livet tvivlar Guji Guji på vem hen faktiskt är och tvingas in i en identitetskris. En komplex saga som, ungefär som Andersens berättelse, handlar om att man måste acceptera alla, trots de olikheter som skiljer oss åt.

Grodan som sa Mjau är en svensk barnbok av Linda Eklund. Den handlar om, precis som namnet indikerar, en groda som inte kan säga KVACK, men snarare kommunicerar med kattliknande ljud som MJAU. En väldigt annorlunda men vacker barnberättelse som på många sätt återspeglar samma tema som Andersens bok.

Båda dessa nya tappningar av Andersens klassiker berör ett ämne som alltid kommer att vara viktigt, nämligen utanförskap och accepterande av olikheter. Men också ämnen som hur man lär sig att acceptera sig själv för den man verkligen är; för många gånger kan vi inte ändra på oss själva. Visst kan vi människor skaffa jobb som gör oss glada och bygga upp ett stort kapital för att köpa de ting vi gärna vill ha, men i grund och botten är vi födda i en kropp och en hjärna och det är här vi kommer förbli. Det lönar sig inte att försöka fly från den man är, men snarare att försöka lära sig älska sig själv och som småningom dela livet med likasinnade människor.

Hans Christian Andersens liv och den fula ankungen

H.C Andersen saga om den fula ankungen som förvandlades till en svan och började älska sig själv bygger till viss del på författarens uppväxt själv. Han var nämligen en ful ankunge själv i sina unga dagar, en skranglig fattigpojke som så småningom blev en världsberömd författare.

Andersen är en dansk författare född (1805) och uppväxt i Odense. När han bara var 11 år gammal gick hans far bort, och Andersen blev lämnad nästintill ensam. Skolan var han bara i med jämna mellanrum, och på sin fria tid författade han historier snarare än att göra sina läxor. Han hade ett knivskarpt minne och lade störst vikt på att memorera och recitera pjäser. Andersens mor ville gärna att han skulle skaffa sig ett ordentligt yrke, men detta höll inte Andersen med om. Han ville göra teater, läsa böcker och författa berättelser.

Vid 14 års ålder reste Andersen till Köpenhamn och bestämde sig för att flytta dit permanent efter sin konfirmering 1819. Åren därefter präglades av mycket fattigdom för den unga mannen. Han försökte tjäna pengar genom att sjunga i en gosskör och dansa balett, men det var inte mycket som hjälpte. När Andersen hade fyllt 17, däremot, skulle ting komma att förändras. En regissör för Kungliga teatern i Köpenhamn, Jonas Collins, hade nämligen läst en av Andersens pjäser. Han såg talang och finansierade Andersens utbildning.

När Andersen fyllde 23 lyckades han bli beviljad en plats på universitetet i Köpenhamn. Det var också vid denna tid som han började publicera skrifter på danska. Kungen hjälpte till att finansiera mycket av Andersens ting, och gav honom bland annat pengar för en 16 månaders vandringsresa genom olika länder. Länder som Frankrike och Italien där Andersen hämtade inspiration för att kunna skriva sina fantastiska berättelser.

Som småningom publicerade Andersen sin första välkända värk, som bland annat Den Fula Ankungen, som vi så alla gott känner till. Under sina år som författare publicerade Andersen totalt 168 sagor, sagor som han menar är skrivna precis som han skulle ha berättat dem.

Idag ligger H.C Andersens verk nära till de allra flestas hjärtan. Vi känner till många av sagorna ut och in och rosar dem för inte bara det meddrivande narrativet och vackra miljöbeskrivningarna, men kanske framför allt för den sensmoral som tycks finnas i alla sagor.